Margareta Skantze vill

Foto: Mats Kockum

Det jag vill är att beskriva en förlorad kvinnotradition för att ge styrka åt kvinnor idag att ”vrida världen rätt igen”.

Det som jag söker är något helt annat än dagens feministiska diskurs, med dess gender-debatt, genusfrågor och HBTQ-perspektiv. Jag ser inte den kvinnliga identiteten som en social konstruktion, uttryckt i Simone de Beauvoirs credo: ”En föds inte till kvinna, en blir det”, utan kvinnligheten som en medfödd identitet, en essens. Detta synsätt kallas, oftast nedsättande, för särartsfeminism till skillnad från den allmänt accepterade likhetsfeminismen med det centrala begreppet jämställdhet. Jämställd – med vad? Svaret är: med den manliga normen.

Den kvinna som tydligast satt ord på detta är den svenska författaren och journalisten Elin Wägner (1882-1949). Hennes bok Väckarklocka (1941) gav mig nya glasögon att se världen med. Hon talar inte om jämställdhet, utan om jämvikt. I bokens sista visionära kapitel med den vackra titeln Molnfödelse beskriver hon sin dröm om den Stora Dialogen – mellan kvinnor och män, mellan tro och vetande, mellan människan och Gud. Och denna dröm har också blivit min!

Elin Wägner skrev Väckarklocka mitt under Andra Världskriget, mitt i ett brinnande Europa. Den utgör en vädjan, en appell och ett Kassandrarop. Den gick rakt in i mitt hjärta när jag läste den i mitten av 1980-talet, under den nattsvarta tid då Europa hotades av ett kärnvapenkrig. Min stora fruktan idag är att vi på nytt är på väg mot samma apokalyps som på 1980-talet. Och då måste kvinnornas röster höras!