Selmas Samlade Vrede

"Selma Lagerlöf i tredje milleniet" av Kjell Sundström, KM idé.

1 kvinna (50+) 1 musiker 70 minuter

I SELMAS SAMLADE VREDE möter vi en kraftfull sextioårig Selma, hon står på höjden av sin karriär, hon blickar tillbaka på sitt liv – berättar det SÅ SOM HON VILL ATT VI SKA SE HENNE – i direkt polemik med de etiketter som satts på henne under 1900-talet.

Selmas berättelse är uppdelad i sju avsnitt. Det är inte en linjär berättelse om Selmas liv utan berättelsen är grupperad i sju olika teman. Beroende på sammanhanget för uppsättningen ska det finnas möjlighet till kortare eller längre versioner av dramat.

Jag tänker mig en mycket enkel och avskalad iscensättning, byggd på intim kontakt med publiken och ett starkt tilltal. Allt ligger hos skådespelerskan som förmedlare av den mest spännande av alla berättelser: den om ett människoliv. Det som ska uppnås är det intensiva, existentiella mötet mellan scen och salong. Detta att dela ett NU – och att möta ett DU.

SELMAS SAMLADE VREDE är en motbild till förra seklets bild av Selma Lagerlöf som ”sagotant” - en naiv, omedveten och folklig berätterska. Ofta påpekas också att Selma var låghalt och ogift, i vilket ligger insinuationen: en gammal nucka som inte legat med en karl och därför inte vet något om livet! Som en motbild mot detta har framför allt yngre kvinnor skapat bilden av Selma som lesbisk ikon. Men båda dess bilder förminskar Selma och tar ifrån henne rollen som Sveriges största författare.

Bilden av Selma som ”sagotant” skapades av den tidens ledande litteräre kritiker Oscar Levertin. Den har sedan först vidare av bl a Sven Delblanc och Lars Lönnroth i Den svenska litteraturen, 1989: ”Hon har inte förnyat vårt språk, ej vår människokunskap, ej heller har hon lyckats använda dikten som instrument för idédebatt. Hon är en atavism, en lysande relikt från berättarkonstens äldsta tider.” Hela denna presentation osar för övrigt av ett nödtorftigt maskerat löje inför Selmas författarskap, framför allt av hennes kärleksskildringar. Ytterligare ett exempel på hur stark denna bild vuxit sig är P O Enquists drama Bildmakarna, som sattes upp av Ingemar Bergman på Dramaten år 1998 och senare sändes i SVT år 2000. Här kablades bilden ut av Selma Lagerlöf som en smygsupande gammal fröken, skadad av sitt ”medberoende” med den alkoholiserade fadern. Dessutom finns i dramat en halvt uttalad insinuation om att fadern begått incest mot dottern! Som en kontrast till den sexuellt oerfarna gamla Selma ställs en ”riktig” kvinna, den sexuellt utlevande unga skådespelerskan Tora Teje.

När jag såg denna uppsättning upptändes jag av en våldsam VREDE. Jag ville ropa ut: ”Men detta är inte Selma! Ni gör henne orätt! Selma var en intellektuell, beläst och bevandrad i alla sin samtids tankegångar och idéer! Hon var buren av ett starkt socialt patos och ett känsloregister som för tankarna till hennes själsbroder Fjodor Dostojevskij. Liksom han såg hon och beskrev sin samtids stora moralfrågor. Liksom han vågade hon utforska människans dunklaste avgrunder. Liksom han vågade hon ge uttryck åt kärlekens och barmhärtighetens stora och omskapande mirakel. Liksom han valde hon medvetet en ”folklig” form för sina berättelser. Hon förmådde fängsla läsare världen över. Inte för inte var hon i botten lärare och pedagog, en lysande sådan enligt sina elever vid elementarskolan i Landskrona.

P O Enquists drama fick mig att inse vidden av det motstånd som Selma hade att kämpa mot – och som också kvinnor idag måste kämpa mot. Kanske fanns i Levertins lite lätt nedlåtande bild av henne också ett mått av avundsjuka? Lever samma avundsjuka kvar hos Delblanc-Lönnroth och hos Enquist-Bergman? Är den ett utslag av 1900-talets oförmåga både att se upp till och erkänna en kvinnas geni? Är denna oförmåga i själva verket ett kriterium för hela modernismen?

Om Selma Lagerlöf hade återvänt idag och mött vår tids bild av henne, så tror jag hon hade fyllts av VREDE.


Dramats urpremiär ägde rum på Alsters Herrgård utanför Karlstad den 17 augusti 2008, i anknytning till det nationella firandet av 150-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse. Rollen som Selma spelas av Carina Ekman. Regi: Leif Persson. Musik: Johan Fält. Produktion: Bepa Hedåsen.

En utsökt och tät föreställning tycker VF:s recensent.