Mor Dacke

Nils Dackes avhuggna huvud. Samtida illustration.

2 kvinnor, 2 män, 1 barn, plus kör. 90 min.

MOR DACKE handlar om Nordens största bondeuppror, Dackefejden, beskrivet ur ett kvinnoperspektiv. Det är ett ödesdrama på sydsvensk botten där utgången är given. Mot de illa rustade bönderna står furstemaktens avlönade legoknektar. Upprorsledaren Nils Dacke ställs mellan två kvinnor: hustrun och modem. Hustrun manar honom att ta till vapen mot förtryckarna medan modem förutser den massaker som väntar och vill få honom att böja sig inför övermakten.

Dramat är uppbyggt i tolv korta scener som följer årets tolv månader. Det börjar med sommar, övergår i höst och vinter, då massakern äger rum, och slutar med vårens ankomst.

Urpremiären i Karlskrona 1991

Jag skrev MOR DACKE under hösten 1990, under intryck av det accelererande våldet i Baltikum och det annalkande till synes ödesbestämda kriget vid Persiska Viken. Våndan inför dessa båda skeenden var en drivkraft i skapandet av MOR DACKE. En tv-bild av en irakisk kvinna som skrek ut sin vrede och sorg ur ruinerna av det som en gång varit hennes hem blev en samtida bild av Mor Dacke. Balternas kamp för sin egen kultur och suveränitet kunde ses som en sentida spegling av smålänningarnas kamp för samma värden i 1540-talets Sverige.

Få gestalter i den svenska historien har så monumentala dimensioner som Gustav Vasa. Få namn väcker så starka och omedelbara känslor. Landfadern Gustaf Vasa så som han möter oss i Carl Milles monumentala staty i Nordiska Museets entréhall eller på de gamla femkronorssedlarna. Ursvensken Gustav Vasa som givit namn åt Vasaloppet och knäckebrödet. Carl Larssons pastellfärgade sagokung på sin vita springare omgärdad av midsommarkransar.

Men hurdan blir bilden av Gustav Vasa sedd ur Mor Dackes perspektiv? Den blir lika monumental men antar andra och mörkare färger, andra proportioner. Och bilden av Nils Dacke, den man som mer än någon annan förkroppsligar motståndet mot Gustav Vasas samhällsomvandling, växlar på samma sätt med krönikörerna och historieskrivarna, med tiden och avsikten. Än är han en rå skogstjuv och mordbrännare, än är han en ädel frälsargestalt, Men kanske är denna kluvenhet upprorsmannens sanna ansikte?

Ja, så löpte tankarna under studiet av krönikor, dokument och historieböcker. Under mitt förhandsarbete med pjäsen besökte jag klostret i Vadstena för att skapa ett förstahandsintryck av den katolska klosterkulturen. Vadstena kloster, som en gång skapades av Heliga Birgitta, var det sista kloster som stängdes i Sverige. Min ledsagerska i klostrets värld syster Patricia berättar om händelsen som om den inträffat strax innan jag kom. När hon talar om Gustav Vasa, som hon konsekvent benämner ”Gustav den Eriksson”, fylls hennes röst med harm. ”Men de systrar som lämnade Vadstena på 1500-talet avlade ett löfte om att en gång återvända och återupprätta Heliga Birgittas skapelse. Och vi lyckades!” säger hon med triumf i stämman. ”Här är vi nu. Även om det tog fyrahundra år.”

Dessa nunnors målmedvetenhet, sega vilja och bergfasta trop är otidsenlig och tankeväckande. Mötet med syster Patricia blev ett av grundackorden i pjäsen MOR DACKE.

Dackeupproret utspelade sig under ett år. MOR DACKE följer denna årscykel. Dramat börjar med sommarens ankomst, det mörknar mot hösten och nederlaget inträffar under vintern för att sedan följas av en ny vår. Nils Dackes bondehär var oupplösligt förbunden med årtidernas växlingar, medan Gustav Vasas legoknektar i stället var bundna av penningen. Var Nils Dackes uppror, detta brutala möte mellan en gamla och en ny tid, dömt att misslyckas, men likväl nödvändigt? I detta historiska skeende tyckte jag mig också se en djupare sanning in det eviga kretsloppet från liv till död till uppståndelse. Detta det återvändande livets mysterium som alla ritualer handlar om oavsett om vi uttrycker det i form av dans kring midsommarstången eller psalmsång på julaftons morgon.