Margareta Skantzes sceniska skapande

Den teater som jag älskar är ”larger than life”, en teater som spränger gränser, väcker nya tankar och idéer, vidgar horisonten. Karnevalen och maskeraden, operan och melodramen, med sina färgsprakande kostymer, musiken och dansen, de stora passionerna, den förhöjda livskänslan som balanserar över en mörk avgrund. Likaså har bildkonsten utgjort en outsinlig källa till inspiration.

Mina första iscensättningar gjorde jag för radiomediet under 1980-talet. Jag fascinerades av möjligheten att måla med orden och att därigenom skapa inre bilder. Och det är ju också det sätt som de gamla grekerna och den elisabetanska teatern arbetade. Det handlade då i lika hög grad om att HÖRA ett skådespel som att SE det. Läs om mina teateruppsättningar i Sveriges Radio!

Kvinnliga dramatiker har sällan haft möjligheten att skapa direkt för scenen, vilket gjort det långt svårare för kvinnor att bli dramatiker. Men de finns! Och blotta vetskapen om att det faktiskt förekom kvinnor, t o m under Shakespeares tid, som OCKSÅ skrev och regisserade dramatik är för mig en viktig inspirationskälla. Mary Sidney och Elizabeth Cary hette två av dem. Många gånger var dessa kvinnor först med att ta upp ett tidigare outforskat tema och skriva om det. Sedan hakade männen på – och det var de som gick till historien! Så var det t ex med Mary Sidney som skrev ett drama om Kleopatra flera år före Shakespeare. (Se Renaissance Drama by Women, Texts and Documents, ed S. P. Cerano and Marion Wynne-Davies, London och New York, 1996).

Men dessa kvinnor hade aldrig tillgång till samma resurser som männen. De fick testa sina texter i privata salonger med sina egna väninnor i rollerna. De fick aldrig ingå i ett scenkollektiv där deras texter stöttes och blöttes, tog kropp och gestalt, aldrig möta en offentlig publik, aldrig höra de ocensurerade buropen eller bravoropen – det som är den viktigaste skolningen för en dramatiker.

Och så har det väl i viss mån fortsatt! Som medlem i det internationella nätverket Women Playwrights International har jag lärt känna kvinnliga dramatiker världen över som kämpar med samma motstånd som jag själv har upplevt: att få göra sin stämma hörd på sina alldeles egna och egensinniga villkor.

Följaktligen har jag oftast själv både regisserat och (delvis) producerat mina egna uppsättningar i min hemstad Karlskrona. I dessa uppsättningar har amatörer och professionella scenkonstnärer samverkat. På så sätt har olika uttryck smälts samman till ett alldeles eget personligt tonfall. Dessa iscensättningar har samtidigt fungerat som en form av laboratoriearbete, en undersökning av de teatrala uttrycksformerna med hjälp av skådespelare, ljussättare, koreograf, scenograf, musiker – hela den stab av människor som tillsammans skapar ett eget universum, ett ”theatrum mundi”.