Detta är det sorgligaste kapitlet i mitt sceniska skapande. HISTORIEN OM EN Ö var drama nummer två i min svit av historiska pjäser avsedda att ge nya gestaltningar av den svenska historien ur ett sydsvenskt perspektiv. Platsen för iscensättningen var Flyghangaren på Stumholmen.

Det var inget fel på själva dramat. Tvärtom. Men arbetet med uppsättningen kantades av så mycket svårigheter och problem att det knäckte mig för flera år framöver. Jag tvingades släppa ifrån mig en föreställning som jag inte var nöjd med och som kändes ofärdig. Eftersom villkoren för en liten teatergrupp sker helt utan skyddsnät och marginaler fanns ingen möjlighet att skjuta på premiären eller lägga ner uppsättningen.

För första och enda gången i mitt liv fick jag riktigt dåliga recensioner i ett par dagstidningar. Den ena av dem kan jag i efterhand se som ett utslag av personlig hämndlystnad. Men de elaka formuleringarna tog skruv. De satte sig som hullingar i köttet. Det dröjde flera år innan jag återvände till scenen igen.

Ändå fanns det enskilda partier i uppsättningen av HISTORIEN OM EN Ö som hade stor kraft, däribland de scener som skapades av koreografen Carina Reich. Och det fanns en recensent som – trots allt – hittade kraften i själva berättelsen:

Katarina von Hedenberg BLT 25/6 1992: "Gripande om möte med nya världar"

Läs om pjästexten!