Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöfs (1858-1940) målmedvetna kamp för att nå de mål som hon satte upp för sig själv är imponerande. Hon ville bli Sveriges största författare – och hon blev det! Hon ville köpa tillbaka det älskade barndomshemmet Mårbacka – och hon gjorde det! Hon ville återupprätta sin alkoholiserade fars eftermäle – och hon gjorde det! Hon ville få Nobelpriset och komma in i Svenska Akademien – i just den ordningen, eftersom den omvända ordningen skulle omöjliggöra Nobelpriset. Också det målet nådde hon.

Men alla dessa mål som hon satte upp för sig själv var inte i första hand dikterade av äregirighet, utan av viljan att förmedla ett budskap. Detta budskap handlar om kärlekens frälsande kraft. I roman efter roman berättar hon om detta. Ofta är det män som likt hennes pappa och den man hon älskade som en bror och själsfrände – Gustaf Fröding – inte klarade av att leva i en tid som blev alltmera materialistisk, alltmera krass och snål mot stora drömmare och fantaster. Det var som om hon ville skriva dem tillbaka till livet igen.

Selma Lagerlöf har orättvist kommit att ses som en ”sagotant” och ”naiv berätterska”. Inget kunde vara mera felaktigt. Hon är en mycket medveten stilist, som skickligt och medvetet komponerar sina berättelser. Ingen förmår trollbinda sina läsare som hon. Glädjande nog verkar det som om tiden åter börjar komma ikapp hennes stora diktarkonst.

Om henne skriver jag just nu monologen SELMAS SAMLADE VREDE.