Jag skrev Inför Domen år 1988. Det var en mycket mörk tid. Jag var djupt engagerad i fredsrörelsen och kände en stark fruktan inför kärnvapenupprustningen i Europa och det kalla kriget som då kulminerade. Jag kände det som om hela världen bokstavligen stod Inför Domen. Jag tror de människor som levde på 1600-talet genomfors av samma skräck, det var en Apokalypsens tid, en ohygglig tid av grymma övergrepp och imperiedrömmar.

Det som för mig var det enda hoppfulla i slutet av 1980-talet var de människor som ännu trodde på en framtid. De förkroppsligades främst för mig genom kvinnorna vid kärnvapenbasen Greenham Common i England och genom ett antal kristna människor, men även buddhistiska nunnor och munkar, helt enkelt vanliga bräckliga människor som ändå bar denna envisa tro på framtiden i sitt hjärta.

Jag tycker att vi alltför lätt glömmer bort denna tid och den fruktan som då fanns; det gällde inte bara kärnvapenhotet utan också det politiska klimatet, ett kallt krig som skapade murar mellan människor och gjorde dem till varandras fiender, inte bara ute i världen utan också i vårt eget land. Nu är vi så översköljda av information och underhållning och en ständigt ökande konsumtion att vi trubbats av i detta avseende - fastän denna djupa splittring naturligtvis kvarstår. När Muren revs i november 1989 var det något helt fantastiskt och enastående i mänsklighetens historia - men jag skulle önska att också murarna i människors hjärtan och mellan människor skulle rivas.

Kanske är det något av det som jag eftersträvat i slutscenen i Inför Domen. Slutet på ett drama är det svåraste jag vet. Det där sista ackordet som ska summera helheten.

När det gäller de tre huvudpersonerna så hade jag lite olika förlagor. Jag ser dem både som personer och som ett slags arketyper. Prästfrun har en verklig förebild, jag läste om henne hos Alice Lyttkens, en prästfru från Gävle, som sveptes med i anklagelserna sedan hon själv engagerat sig mot processerna. I mitt drama dör hon tillsammans med de andra, medan den riktiga prästfrun från Gävle däremot blev frikänd. Förebilden för Häxan var en kvinna som jag såg flimra förbi på teve-rutan i slutet av 1980-talet. Hon var amerikansk åklagare och hade fått praktiskt taget en hel kommun ställd inför rätta anklagad för incest och sexuella övergrepp. Hon var väldigt vacker, och hade långt rött hår som lekte i vinden och svepte runt hennes ansikte medan hon berättade om sin process. Det fanns något så entydigt, så övertygat, så dogmatiskt, så stenhårt över henne - det var både fascinerande och oerhört skrämmande, kanske just för att hon var så vacker. Den Fattiga ser jag mera som en av alla dessa namnlösa och anonyma, den som alltid blir mobbad, som alltid blir utstött, bara därför att hon är så oansenlig och ett sådant lätt offer. Hon som alltid blir förbigången i kön och som ingen minns namnet på.

Det jag intresserat mig särskilt för är själva drivkrafterna i häxprocessen. Jag läste alla böcker jag kom över i ämnet, men det finns inte så mycket skrivet som man kan tro, i alla fall inte på svenska. Till de bästa och mest gedigna hör Bengt Ankarloos doktorsavhandling Trolldomsprocesserna i Sverige. Själva tidsandan finns gestaltad bland annat av Ronny Ambjörnsson i "Den sista striden", om en svensk pacifist på 1600-talet, av Håkan Sandblad i boken "Eskatologiska föreställningar i 1600-talets Sverige", hos Bror Gadelius om de psykologiska mekanismerna i häxprocesserna. Hans Peter Duerr har skrivit om magiska föreställningar, Kaari Utrios och Marilyn Frenchs genusanalys.

Det jag sökte var en inre förståelse för hur häxprocesser föds och som jag tror är allmängiltigt både i dåtid och i nutid. Jag ser det som en kombination av ett underifrån kommande tryck förkroppsligat i Gummorna och maktens - Kommissionärernas - rädsla och osäkerhet inför ett hotande kaos. I mina ögon finns något extra fasansfullt i en galen blodtörstig kvinnohop (tydligast gestaltat i den grekiske tragöden Euripides drama Backantinnorna). Man hoppas ju att just kvinnorna i nödens stund ska hålla ihop och erbjuda skydd. Men när kvinnorna vänder sig mot varandra, då raseras hela samhällsbygget och kaos hotar. Kvinnorna i Sverige på 1600-talet - liksom i övriga Europa - verkar ha varit så övergivna och så förvirrade på grund av alla krigen och på grund av det järnhårda grepp som centralmakten tagit om människornas vardag.

Häxprocesserna på 1600-talet blev en självgående process, en snöboll som kom i rullning och som ingen visste hur den skulle stoppas. Kommissionärerna var trots sina maktbefogenheter på ett sätt svagare än det rasande kvinnokollektivet. De hade dock den yttersta dömande makten. Som jag ser det mals Prästfrun, Häxan och Den Fattiga sönder mellan dessa båda krafter, en underifrån och en uppifrån. Ett enda återstår: att behålla sitt människovärde också Inför Domen.

Tillbaka!