Margareta Skantzes sceniska skapande

Den teater som jag älskar är ”larger than life”, en teater som spränger gränser, väcker nya tankar och idéer, vidgar synfältet. Mina texter och mina iscensättningar är inspirerade av karnevalen och maskeraden, av operan och melodramen, med sina färgsprakande kostymer, musiken och dansen, de stora passionerna, den förhöjda livskänslan som balanserar över en mörk avgrund. Likaså har bildkonsten utgjort en outsinlig källa till inspiration.

Mina första dramatiseringar och iscensättningar gjorde jag för radiomediet. Jag fascinerades av möjligheten att måla med orden och att därigenom skapa inre bilder. Och det var ju så de gamla grekerna och den elisabetanska teatern arbetade. Det handlade i lika hög grad om att HÖRA ett skådespel som att SE det.

Läs om mina teateruppsättningar i Sveriges Radio!

När jag började skriva dramatik på 1980-talet var detta ett i huvudsak manligt privilegium, en tradition formad alltsedan de grekiska tragödernas tid, via de engelska renässansdramatikerna fram till vår egen tid med namn som Ibsen och Strindberg, Brecht och GB Shaw, Norén och Enquist. Men i och med kvinnornas intåg inom universiteten har ny forskning visat att det parallellt med dessa manliga giganter funnits en rik flora av kvinnliga dramatiker. I boken ”Renaissance Drama by Women, Texts and Documents”, redigerad av S. P. Cerano och Marion Wynne-Davies (1996) ges exempel på kvinnor som skrev dramatik samtidigt med Shakespeare och Marlowe. Många gånger var dessa kvinnor först med att ta upp ett tidigare outforskat historiskt tema och ge det en helt ny vinkel. Så t ex skrev Mary Sidney ett inkännande drama om den allmänt förtalade drottning Kleopatra, själva sinnebilden för den Stora Horan, flera år före Shakespeare.

Dessa kvinnor hade aldrig tillgång till samma resurser som männen. De fick testa sina texter i privata salonger med sina väninnor i rollerna. De fick aldrig ingå i ett scenkollektiv där deras texter stöttes och blöttes, tog kropp och gestalt, aldrig möta en offentlig publik, aldrig höra de ocensurerade bu-ropen eller bravo-ropen – det som är den viktigaste skolningen för en dramatiker.

Jag har, till skillnad från dessa kvinnliga föregångare, haft möjlighet att själv iscensätta mina texter med egna teaterensembler. Dessa uppsättningar har fungerat som en form av laboratoriearbete, där texterna processats tillsammans med skådespelare, ljussättare, koreograf, scenograf, musiker – hela den stab av människor som tillsammans skapar ett eget teatralt universum.