Bland hovmännen märks två unga debutanter, Jens Liljestrand och Mattias Svensson.

År 1990 spelades mitt drama KUNG KRISTINA som sommarteater på Stumholmen i Karlskrona. Denna halvö hade fram till år 1990 varit militärt område och varit stängd för den civila delen av Karlskronas befolkning i trehundra år. Det kändes som en stark symbolhandling då kulturdrottningen Kristina intog denna militära bastion.

Jag skrev och regisserade dramat för dåvarande UDG-Teaterns ensemble. Kristina som barn spelades av Karin Pettersson (Pålsson) och Cecilia Sörman (De Rico) spelade den vuxna Kristina. Med denna uppsättning inledde jag mitt mångåriga samarbete med scenografen Viktoria Rosén och musikern Astrid Selling.

Uppsättningen var ett stort och färgrikt skådespel som Karlskronaborna talar om än idag. Fonden till de två första akterna - som utspelar sig i Sverige - utgjordes av gaveln på ett stort gulrappat förrådshus från 1700-talet. Viktoria Rosén hade framför denna vägg skapat ett rutigt golv och en stor flyttbar metallkonstruktion som såg ut som en pyramid eller ålderstrappa. När Kristina i tredje akten begav sig till Rom följde hela publiken med som deltagare i ett uppsluppet karnevalståg. På andra sidan det stora förrådshuset väntade Rom med sina purpurklädda kardinaler och sina skvallrande hovdamer, sina nakna statyer och sitt storpolitiska intrigspel. Allteftersom Kristina åldrades föll skymningen, himlen färgades i rött och svalorna flög allt lägre.

Sexton föreställningar spelades inför en entusiastisk publik och en lika entusiastisk press.

Pressklipp:

Lasse Grahn, Blekinge Läns Tidning: "Kung Kristina visade sig vara en fantastisk pjäs och författaren är att gratulera till en utomordentlig skapelse, där den historiska bakgrunden är väl dokumenterad och mycket skickligt åskådliggjord och dialogen är briljant ... I Margareta Skantzes verklighetstrogna upplaga tycker man sig genom Karin Petterssons och Cecilia Sörmans lysande insatser, ha lärt känna en helt ny drottning Kristina."

Lars Ring, Svenska Dagbladet: "Kung Kristina som iscensättning är något av karneval. Balettinslag, musik och upptåg rytmiserar och håller ihop föreställningen till njutbar helhet. Kvinnor tvättar, män härskar - med ett undantag. Cecilia Sörman iklädd silverklänning spelar Kristina med artikulerad närvaro som någon som fått ögonkontakt med döden och desperat jagar efter att få smaka livet innan det är för sent. Ensemblen med ett stort antal amatörer imponerar. Carina Melin är en rasande Maria Eleonora, besatt av sitt kvinnoskap. Joakim Stenshäll är en gripande om än bullrig och smutsig Karl X Gustav, krigsman med verkligen kär i sin drottning. Svalor lågsniffar över scenen, en bilfärja tuffar förbi med jämna mellan rum som en Karon över ett samtida Lethe. Tempot blir hektiskt, färgerna mer grälla. Iscensättningen allt mer teatral och drömspelsartad. Liemannen klampar närmare - sin fascination inför döden delar uppsättningen med 1600-talet och barocken. Kristina går mot sitt slut, somnar in över bilder och minnen."

Läs om pjästexten!