Hildegard av Bingen (1098-1179) är en av det medeltida Europas mest fängslande gestalter: abbedissa, kompositör, författare, teolog, predikant, arkitekt och naturvetare. Hon grundade två nunnekloster vid floden Rhen. Där förnyade hon den kristna förkunnelsen med sin musik, skriven enbart för kvinnoröster, och sina bilder. Hildegard skapade genom denna treklang - ord, bild, musik - en bro mellan tro och vetande, mellan förnuft och fantasi, mellan himmel och jord.

Hildegard levde under en av Europas mest dynamiska och nyskapande perioder. 1100-talet har kallats en tidig renässans med kvinnliga förtecken. Under denna tid fanns samma intresse som idag för healing, reinkarnation, spådomskonst, kristallterapi och astrologi. Hildegard tog människornas sökande på allvar. Hon lät detta sökande berika teologin samtidigt som hon drog knivskarpa gränser framför allt mot tron på ödet och slumpen – allt som fråntar människan hennes fria vilja och hennes stora uppdrag: att vara Guds medskapare.

Under hundratals år sjönk Hildegards förkunnelse i glömska. Hennes röst tystnade, tystades och överröstades av Katolska Kyrkans allt mera enkönat manliga monolog. En monolog som blev allt mera dogmatisk, allt mera aggressiv, allt ängsligare och alltmer främmande för det kvinnliga: kluven mellan bilden av den stora synderskan Eva och den rena jungfrumodern Maria. Kättarbålen, inkvisitionen och svärdsmissionen kan ses som utslag av denna alltmera vilsegångna teologi.

Minnet av Hildegards gärning har bevarats av nunnorna i hennes kloster i en obruten 900-årig kvinnotradition. Påve Benedictus XVI helgonförklarade Hildegard år 2012.

Om henne har jag skrivit dramat HJÄRTATS TYSTA SÅNG.