Drottning Kristina (1626-1689) gjorde slut på det Trettioåriga Kriget, ett av de blodigaste och mest ohyggliga som sönderslitit Europa. Sveriges identitet var vid denna tid helt och hållet krigarnationens, skapat av hennes mäktiga förfäder. Men Kristina öppnade Sverige för Europa och skapade ett klimat för kultur och vetenskap. Till följd av detta brukar hon i historieböckerna kallas ”slösaktig”. (Detta är bara ett av många exempel på den låga status som kulturen haft i Sverige genom århundradena.) Hon var en människa dikterad av sanningslidelse och hon tog konsekvenserna av sina insikter och sin övertygelse. När hon fann den lutherska ortodoxin alltför trångsynt bestämde hon sig för att konvertera till katolicismen. Det var ett fadersuppror som gav genklang i hela Europa: hennes far Gustav II Adolf hade varit själva inkarnationen av en protestantisk hjältekung. Hennes beslut att inte gifta sig och att abdikera från den svenska kungatronen var samma typ av radikala handling.

Drottning Kristina är en sammansatt person, hennes väsen spänner mellan motstridiga poler: flammande passion och känslokyla, hängivenhet och beräkning, sprudlande livsglädje och resignation. Just därför är hon en sådan spännande bekantskap!

Om henne har jag skrivit dramat KUNG KRISTINA.