Karin Maria Boye (1900-1941) brukar mest bli ihågkommen för sin vackra men ganska melankoliska naturlyrik. Oftast citerad är hennes dikt ”Ja visst gör det ont när knoppar brister.” Men den dikten har också en annan innebörd. Karin Boye skrev den som en hyllning till sin högt beundrade väninna Elin Wägner på dennas 50-årsdag år 1932. Våren – det var också drömmen om ett annat samhälle. Karin Boye är liksom Elin Wägner en av Sveriges skarpaste och briljantaste civilisationskritiker.

När Karin Boye var ung fanns inte längre någon tydlig kvinnogemenskap att luta sig mot. Hon tvingades i stället kämpa hela sin kamp på männens arena – och därvid gick hon själv under. Under stidietiden vid Uppsala universitet drogs hon till socialismen. Hon blev medlem av Clarté och var en av grundarna till tidskriften Spektrum. Hon är en av otaliga kvinnor som kämpat med sin identitet i ett samhälle som bara hyllar männens tankevärldar och männens estetik. Särskilt tydligt var detta under 1930-talet. I de totalitära rörelser som vid denna tid formades i Tyskland och i Sovjetunionen hyllades maskuliniteten som norm. Nazismen erbjöd kvinnan att bli ett födande hondjur medan kommunismen erbjöd henne att bli kamrat på männens villkor. Inom litteraturen härskade primitivister och arbetarförfattare, som erbjöd kvinnan den torftiga rollen som sexobjekt. Modernismen var till sitt uttryck könlös men i botten fanns samtidens kvinnoförakt - eller kvinnoskräck, beroende på hur man tolkar det hela. I Berlin trodde sig Karin Boye finna svaret på sin själsliga oro via psykoanalysen. Men också den var färgad av den manliga blicken, av Freuds besatthet av libidon som människans enda drivkraft och identitet.

Vem skulle Karin Boye, denna snabbtänkta, sensibla, begåvade unga kvinna, identifiera sig med? Var skulle hon söka sina förebilder och sin bekräftelse? Hennes passionerade väsen blev skamlöst utnyttjat av männen i hennes omgivning, däribland hennes lärare Viktor Svanberg som snaskigt och detaljerat beskriver sitt samlag med henne. Inte underligt att Karin Boye i stället fann kärleken hos en kvinna – den tysk-judiska Margot Hanel.

År 1940 utkom Karin Boyes mästerverk ”Kallocain”. Boken målar upp ett skräckscenario av en totalitär stat, där alla människor är underkastade ett tekniskt fulländat kontrollsystem, som med hjälp av drogen kallocain kan avlocka människor deras innersta hemligheter och tankar. ”Kallocain” brukar kallas för en ”dystopi” eller en science fiction-bok, som beskriver vad som skulle kunna hända om Hitler eller Stalin fått makten. Men jag tror att Karin Boye inte i första hand varnade för nazismen eller kommunismen, utan för en utveckling som med Bertha von Suttners eller Selma Lagerlöfs ord kallas maskinåldern. Det är den tid vi lever i nu.

Karin Boye har själv i romanen ”Kris” beskrivit sin väg bort från kristendomen. Jag tror att det var då hon gick vilse. Jag ser henne som en av Sveriges stora kristna mystiker. Det finns så mycket i hennes tankar som påminner om Hildegard av Bingen. När Karin Boye talar om kraften som ligger i fröet, om grönskans kraft, själva livskraften, så är det precis som att höra Hildegard tala.