Women Playwrights International är ett nätverk av kvinnliga dramatiker från hela världen. Vart tredje år håller WPI en konferens där närmare hundra nyskrivna dramer författade av kvinnliga dramatiker presenteras.

Nätverket bildades år 1988 vid University of Buffalo i New York. Sen dess har konferenser ägt rum i Toronto, Adelaide, Galway, Aten/Delfi, Manila, Jakarta, Mumbai, Stockholm och Cape Town.

Jag kom i kontakt med WPI år 1997, då jag inbjöds att presentera mitt drama Maria Magdalena i engelsk översättning vid en workshop med temat ”Biblical Women”.

Mötet med WPI har utgjort en vattendelare i mitt liv. Av flera skäl. Ett är att jag kommit i kontakt med kvinnliga dramatiker från hela världen och grundlagt vänskapsband som håller än idag. Ett annat att jag via andra kvinnors erfarenheter insett att många av de strukturer som jag själv kämpat med under mitt långa teaterliv liknar varandra världen över. Ett tredje att jag fått ny inspiration i mitt sceniska skapande, inte minst av den kraft som mött mig i de afrikanska och asiatiska kvinnornas dramatik, bland dem Tess Onwueme från Nigeria och Ma Lou Jacobs från Filippinerna. I Tess Onwuemes dramatik fann jag en intressant kritik av den västerländska feminismen. I dramat “Tell It To Women” beskriver hon hur några nigerianska kvinnor som skolats vid Sorbonne i Paris återvänder till sitt hemland och det förakt som de visar för sina mormödrars djupt rotade kvinnotraditioner. Föraktet är ömsesidigt. Mormödrarna har inte mycket till övers för den maskulint traderade och blodfattiga filosofi som lärs ut i västvärlden.

I november 2009 hölls 8th Women Playwrights International Conference i Mumbai, Indien. Jag var inbjuden dit för att presentera mitt drama Svart Madonna i engelsk översättning Black Madonna.

Alltsedan år 1997 då jag först kom i kontakt med WPI hade jag närt drömmen att konferensen skulle hållas i Sverige. Och år 2012 blev det så! Jag hade då klappat på många olika portar och fått många nej från många håll innan Riksteaterns dåvarande chef Birgitta Englin nappade på idén.

För min del blev dock konferensen i Stockholm en besvikelse. Jag hade sett för mig hur 9th Women Playwrights International Conference skulle innebära en nytändning för svenskt teaterliv i allmänhet och för kvinnliga skådespelare, regissörer och dramatiker i synnerhet. Men så blev det inte. Hela den svenska attityden präglades av idén att vi i Sverige är världsbäst på jämställdhet och hunnit längst av alla när det gäller tolerans och övertygelse om alla människors lika värde. Det vilade ett olidligt drag av uppfostraranda över hela konferensen. I så gott som alla de pjäser som presenterades skildrades kvinnor som offer och män som förövare. Jag kom på mig själv med att hela tiden sitta och undra vad som fanns i ”de refuserades salong”, i alla de dramer som valts bort av Riksteaterns dramaturgiat.