Hildegard av Bingen

Hildegard av Bingen (1098-1179) är en av det medeltida Europas mest fängslande gestalter: abbedissa, kompositör, författare, teolog, predikant, arkitekt och naturvetare. Hon grundade två nunnekloster vid floden Rhen. Där förnyade hon den kristna förkunnelsen med sin musik – skriven enbart för kvinnoröster - och sina djärva bilder. Hon skapade en bro mellan tro och vetande, mellan förnuft och fantasi, mellan himmel och jord.

Hon levde under en av Europas mest dynamiska och nyskapande perioder. 1100-talet har kallats den tidiga renässansen. På samma sätt som Leonardo da Vinci förkroppsligar den italienska renässansen fyra århundraden senare så förkroppsligar Hildegard av Bingen denna tidiga renässans. Under 1100-talet fanns samma intresse som idag för healing, reinkarnation, spådomskonst, kristallterapi och astrologi. Hildegard tog människornas sökande på allvar. Hon lät detta sökande berika teologin samtidigt som hon drog knivskarpa gränser framför allt mot tron på ödet och slumpen – allt som fråntar människan hennes fria vilja och hennes stora uppdrag: att vara Guds medskapare.

Under hundratals år sjönk Hildegards förkunnelse i glömska. Hennes röst tystnade, tystades och överröstades av Katolska Kyrkans allt mera enkönat manliga monolog. En monolog som blev allt mera dogmatisk, allt mera aggressiv, allt räddare och alltmera främmande för det kvinnliga: kluven mellan bilden av den stora synderskan Eva och den rena jungfrumodern Maria. Kättarbålen, inkvisitionen och svärdsmissionen kan ses som utslag av denna alltmera vilsegångna teologi.

Hildegard visste att hon skrev för eftervärlden: ”Jag skriver detta, inte för vår tid, utan för tiden då luften inte går att andas och vattnet inte går att dricka. Då behöver ni mina råd.”

Om henne har jag skrivit dramat HJÄRTATS TYSTA SÅNG.